Nikitiitaa

  Sitter här i sängen och har just borstat tänderna och tagit bort sminket, allt i vanlig kvällsrutin, tills jag insåg att det är ju inte kväll! Det är ju natt redan! När hände det här? :O Haha! Fort ska det gå och så var klockan redan halv ett! 



  Så här ser jag ut när jag sitter framför bloggen, halv ett på natten! Haha

  När jag var ute med hunden innan så skulle han såklart gå rakt över en stor äng, antagligen har våra respeklösa rådjur (minns ni inlägget?) gått där över och hunden ville spåra, haha! Det resulterade i att han fick hela pälsen full med en massa små frön! Ni vet sådana från någon taskig växt som vägrar släppa taget? Har plockat frön från honom i evigheter! Hahaha, stackaren <3 


"Jag tänker stå här och se helt nonchalant ut tills du slutar skratta åt alla hemska frön i min päls"


Sitter och väntar på att bli "av-fröad" (det här är inte ett ord enligt SAOL) så han kan bli av med kopplet och springa för att hämta sin boll.


"Åhå, nu har jag bollen! Lyckan är total, nu ska jag släppa den så Nikita kastar iväg den så jag får springa efter! Världens bästa syselssättning" 


"Sen gick vi in och jag la mig i sängen för att se butter ut tills hon tog ut mig igen och vi repeterade samma procedur igen!"



Haha, så ser min och hundens vardag ut! Haha :) Sötaste :) Just nu ligger han och sover, och skam den som försöker väcka honom mitt i natten! Klockan sex vaknar han och vill ut och börja om proceduren igen ;) 
Bäst jag går och lägger mig nu! Klockan tickar över ett!! God natt!

  Inte mår jag bättre nu på morgonen heller. Värdelöst det här ju! Fast huvudvärken har nog släppt lite tror jag, inte säker. Ont i magen och illamående fortfarande, blä! Är det någon flunsa som går? 

  Nåja, nu försöker jag tugga i mig lite frukost fast det går halvbra, Haha vad jag klagar! Sorry ;) 
  Till något roligare nu, jag har, med lite om och men och mycket möda kommit fram till min favoritsuperhjälte! Oooooooh! :D Så kan man få en trumvirvel och en Marvel-logga tack!

Oh, tackar! 

  Da, da da daaaaam; Min all-time, absolut, favorit avenger är :

 

 

Och VARFÖR skulle någon gillar Iron Man? -Jo, alltså det vet jag inte, däremot vet jag att jag skulle välja coola Anthony Edward "Tony" Stark över alla andra superhjältars "riktiga identiteter"! 
  Han är cool, han har (hade innan Pepper tog honom -.- ) en massa tjejer, han är rik, han är supersmart, han har gått på MIT och han har ingen snyft historia om hur han helt ofrivilligt blev superhjälte. Ni vet Peter Parker blev ofrivilligt biten av en sinpdel, Bruce Wayne ramlade ofrivilligt ner i en grotta och Kal-El/Clark Kent verkar ju inte heller direkt har valt att ha en massa krafter, inte hans fel att han är en utomjording ;) Haha! Tony däremot, han kanske blev "påtvingad" idén p.g.a. kidnappningen men han valde helt själv att bygga just dräkten samt att göra en bättre version när han kom hem! 
  Han är cool helt enkelt! Sen är han kanske inte rikast, Bruce Wayne är väl ändå rikare tror jag? Men han är cool, han är jordnära (så nära jorden en superhjätle nu kan vara) och han överdramatiserar inte allting hela tiden haha! 

  Så alltså; om jag skulle vara i nöd hade jag, utan att tveka, ropat: Iroooooon Maaaaaaaaan! Help me!! 
  För han hade så gärna fått rädda mig :D 

 

I alla fall, juldagen. Trött var jag! Haha men frukost blev det i alla fall, sen satte jag mig vid pusslet igen :)

Sen var det dags för lillen att gå ut och gå, vilket inte är populärt längre. Han vill ut och lukta men han vill då inte gå någonstans!

Här står vi och har en "stirrdiskussion", det går till så här:

Hunden har "se hur liten och oskyldig jag är, inte kan du väl tvinga iväg mig på en långpromenad... snälla?"-blicken. Här är en bild på den:

Då svarar jag med "Med den där blicken kommer du ingenstans, kom nu annars går vi en ännu längre runda än jag tänkte från början!"-blicken.

När vi tagit oss så långt inser han att han inte direkt har så många val så han försöker med en annan taktik; nämilgen att svara med "Okej då, jag följer väl med dig då... Fast bara om jag får ta med en boll så vi kan stanna och leka någonstans på vägen"-blicken. Här ser Ni den:

Efter det gav jag upp med en road suck och sa:

-Äh kom nu!

Så med en boll i munnen och en viftande svans följde han nöjt med... en bit. När vi paserat två ställen där han brukar få leka börjar hans tålamod ta slut och han har stenkoll på varje rörelse jag gör för att något kanske kan tolkas som att vi ska stanna och leka. Utan att vi lekte bar han ändå bollen hela vägen runt på 8 km, duktig kille <3

Nu är annandagen nästan slut och alla här hemma är minst lika trötta som den här plutten som däckade i min säng.

Våran jul var annorlunda med tanke på att den firades i Sverige med hela familjen men sammtidigt så mysig och aningen mindre stressig pga att det inte var en massa vacciner som skulle kollas på hunden, julklappar som måste köpas innan, under och efter resan, själva resan i sig och resan hem igen. Fast nästa år åker vi såklart till Finland som vanligt igen!

Det glömmer Ni väl inte?

Min pappa är bäst, därför tycker jag att farsdag är en självklar dag att fira. Så jag tog med mig pennor, glitter, papper, klistermärken och saxar, till barnen jag jobbar med, igår. Väldans vad kul de hade! Har inte sett alla tre så koncentrerade och entusiasitska innan. Superkul! Här kommer lite bilder på några av farsdagskorten de gjorde, de hade så kul att de gjorde tre var haha! :)

Sorry att det är lite suddigt :( Det till vänster har 5 åringen gjort, och btw så skriver hon helt själv! På hennes andra kort skrev hon grattis på farsdag helt rätt och helt på egen hand!

Korten till höger är gjort av lillkillen, han är två år och gillar glitter som Ni ser på det undre kortet haha! :)

Det här kortet gjorde den äldsta tjejen, förlåt igen för kvalitén på kortet men lillkillen ville hjälpa till att fota :)

Se till att fira Era pappor nu på söndag! :)

Jag tänkte att då sjuksköterskor så ofta gör det här åt mig och då jag är riktigt frågvis varje gång så kan jag säkert fixa det själv den här gången. Nu är tån alltså inlindad i alsoldränkt bomull, en skyddande kompress över och så tejpar vi ihop allt med kirurgtejp och såhär blev resultatet:

Nu hoppas vi att alsolen ska dra ut all smuts och också början på infektionen som jag har. Även att den torkar ut såret över natten, gör den inte detta så blir jag besviken för min tå gör om möjligt, än mer ont just nu för det är ett konstant tryck på den nu ju :( Stackars mig :)

Nu tänkte jag visa lite av ett rum till men vilket? Jag har funderat och allrummet på övervåningen blev det utvalda. Var så goda. :)

Här sitter i skrivandets stund min lillebror och spelar TV-spel och små sjunger lite. Härliga lördag.

Nu står mamma snart och ropar från dörren haha!

Och en personlig hälsning ska jag klämma in också: Veronica; Det gick inte någonstans som vi planerade det men jag tror nästan det blev till det bättre, för ett tag i alla fall. Sen sitter jag väl snart i telefonen och gråter med dig och tjatar om att vi sitter i samma båt. Haha! Tack för hjälpen igår! <3

Jag vaknade vid åtta och hade sovit, om än kort, så ändå skönt. Otroligt skönt. Bästa sömnen på länge och välbehövd var den också. Från åtta till strax efter elva packade jag det sista med lillebror, duschade och grät hela tiden. Sen fick jag någon kul på telefon och nu sitter jag och ler och skrattar längtar! Längtar något helt otroligt efter nästa vecka.

Min kudde hade besök i natt och nu luktar den kudden varmt och fint så den kudden ska med mig till Finland. Haha Shit vad töntig man kan vara (a) Haha! :D

Bloggar mer från bilen sen på väg till Stockholm!

I alla fall, drömmen utspelade sig i ett hus. I familjens hus i Finland tror jag till och med när jag tänker efter. Allt var mörkt hela tiden, tänk skräckfilms tema. Fast jag var aldrig själv rädd, som om jag visste att jag var bara där men inte skulle bli skadad. I alla fall, en familj (som jag var en del av, men tyvärr inte kommer ihåg vilka de var) skulle sova där, det var tydligt att de inte bodde där året om i alla fall så om vårt hus föreställde en hyrd stuga eller ett sommar boende eller något liknade kanske. På övervåningen i huset (som för övrigt är på två våningar med alla sovrum på övervåningen och vardagsrum, kök, hall, matsal, allrum och bad på första våningen) finns ett rum som vi har som förråd, det finns inget fönster där inne då det rummet var byggt av min morfar som förvaringsmöjlighet, i detta rum bodde det (i min dröm) tre bröder; en kort, en tjock och en lång (det var så jag höll reda på de). Bröderna hade ett extremt hat, jag vet inte varför men från att jag hoppade in i drömmen så kände man deras hat. I alla fall så en efter en så tog de alla familjemedlemmar och i första familjen dödades alla, inte jag. Jag träffade aldrig "bröderna" på så nära håll. Sen kom en ny familj, typ som att en level startas om i ett spel. Alla är på plats direkt, denna gången är jag lite mer med och nyfiken. Varje familj i drömmen har 2 barn, jag räknas inte, denna hade två söner. Jag satt med den ena sonen i vad som på riktigt är mitt sovrum och vi pratade. Sen sa han att det inte var någon fara, att hatet ska straffa alla utom mig. Sen kom en lång hand (tillhörande en av bröderna) och drog in honom i skuggor, rädd som jag är vågar jag inte ens gå efter för att hjälpa honom.

Jag kan ju passa på här att säga att hela drömmen är full av folk som skriker och gråter, det är som skrik i bakgrunden hela tiden, när huset ibland blev helt tyst blev jag livrädd.

Tillbaka till drömmen, den här sonen hörde jag skrika länge innan jag gick ner och såg hur mamman togs och mördades genom att de skar halsen av henne (jag tror att detta var det enda mordet jag såg, fast av bröderna såg jag bara deras händer). En massa blod, men sen kom sonen (den äldre som skrek) tillbaka, han hade som en rund typ USB-port fast rakt in i handen. Jag frågade inget och sen försvann alla och allt blod och en ny familj var på plats. Haha för Er som är trötta på läsningen så kan jag säga att detta är den sista familjen.

Hela denna familjen börjar på nedrevåningen av huset. Jag är snabb med att säga till dom att inte gå upp, att det är farligt där uppe, av någon anledning visste jag ju att de tre bröderna bodde där uppe. Livrädd och gråtfärdig satt jag mest i soffan och familjen flöt omkring runt mig och gjorde sina grejer, tänk Er typ Sims på snabbspolning; de bara gör vad de behöver och ska. sen gick den yngsta tjejen (alltså ett av familjens barn) upp och föll i trappan, död. Pappan i familjen blir rasande på mig och vill veta vad som är där uppe och jag kan inte svara honom utan stirrar bara på den döda flickan som om jag plötsligt blir mycket mer berörd av hennes död än någon annans, pappan springer upp, faller ner för trappan. Utan huvud (klassiskt Nikita, bra.... Haha) och den sista dottern för familjen och mamman skriker. Då kommer den där sonen som jag pratade med i familjen innan ner för trappan och de andra verkar inte se honom och går fram till mig och jag lovar att jag aldrig känt mig mer liten. Han sa att jag var snäll mot honom och att han klarade sig, sen kom en hand ur mörkret och tog honom igen. "Rädda de andra!" skrek han medan han försvann. Snacka om att känslan av värdelös var enorm där, men av någon anledning satt jag ju där med alla familjer och så jag gick fram till dottern och mamman och sa: "det är dags att gå nu". Så kramade mamman mig och jag lyfte upp barnet och vi gick bara ut, sen vaknade jag.

Detta har förbryllat mig i flera timmar nu. Hade jag kunnat rädda alla genom att bara gå? Varför gick jag inte från början? Jag gillar inte skräck ju? Eller kunde jag bara rädda två? Eller vad jag det goda och bröderna det onda, familjerna det neutrala? Kunde jag inte fått reda på det tidigare? Mina tankar har också gått till om jag hade någon sorts healande kraft och hade kunnat rädda fler om jag rörde vid deras skador. Jaja, jobbigt när en dröm fastnar så där.

Bilden är från filmen "A Nigtmare on Elm Street", en film jag inte sett men bilden ger exakt rätt känsla som jag hade i drömmen.

Vi börjar med att hoppa i favoritstövlarna (roa med blommor, självklart) och den största regnjackan jag hittar; pappas som han har utanpå vinterjackan. Utan att ha duschat eller sminkat mig gick jag alltså ut så här. Till bilden hör att jag har riktigt skön feber och ingen röst stark nog för människor att förstå, tur att hunden fattar.

Vi kopplar hunden också. Han är viktigast, enligt honom.

Sedan plockar vi fram: kruka (Irene det hette inte tegel :P mer det är tegelfärgat), vattenkanna med vatten, spade, jord och huvudrolls innehavaren: Hubert!

I med lite jord och vatten.

I med Hubbe och mer jord och vatten. Föresten här ser Ni lite av mina supersöta stövlar! :)

Sen får lilla hunden vakta medan jag städar undan allt och hittar ett bra ställe att ha krukan på.

Haha visst är han söt? Hunden alltså. Han sitter och tänker säkert: "Jaha, så nu sitter jag här som hon sa. Men varför ska jag sitta med det där trädet? Den har hon ju redan lekt med jättelänge nu, jaja hon nämnde ordet boll i alla fall. Hoppas hon kastar den snart"

Nu står han ute i sin nya kruka, nya jord och nya träkompis haha! Vi får hoppas att han trivs, igår mätte jag honom och han är 19,2 cm. Vi får se om han växer något inom någon vecka. Granar som växer = trivs. Haha min morfar har bl.a. julgransodling och har otroligt kul åt min som tar en gran av staten och planterar i en kruka. Så kan det gå :)

Som tack för hjälpen lekte jag en stund med hunden innan vi gick in. Nu har jag så ont i halsen och är så utmattad av feber att jag ska svimma i sängen. Extra tack till alla er som gillade på Facebook igår ang. Nobleprisrekord! :) Kram på alla Er som tror på mig ;)