Nikitiitaa

Det är en märklig förändring när det går runt en massa folk i huset, ljud och skuggor som rör sig, överallt. Folk pratar, går i trappan, spolar vatten... Haha att det ska störa mig så mycket? Den förändringen kom bara pang på, haha! Jaja, jag vänjer väl mig imorgon. Dog natt på Er ;)

Jag har städat så jag blir galen idag och självklart gått en promenad, ensam idag. Många tankar om Stockholm och personer jag har kontakt med där, några tankar om en hund och mycket musik! Så sammanfattar vi dagens promenad. Nu har jag just kommit ut ur duschen och sitter och funderar på när familjen kan tänkas dyka upp ikväll. De skulle ringt när de lämnade huset i Nacka men de verkar ha glömt det, sådant som händer.

Mina första saker står på plats i mitt nya rum i det nya huset och mina sista saker åker ner i lådan idag. Kanske inte riktigt men nästan. Kläderna kommer bli sista sekunden packning, haha! Det är inte många dagar kvar nu innan jag byter hus och stad, spännande spännande.

Gungan som är på bilden är ju den bästa uppfinningen i världen! En sådan ska mitt barn få! Eller tja...nej kanske inte, men otroligt kul är den i alla fall! Fast inte när VISSA PERSONER (nämnde inte ditt namn Veronica :D ) ska putta på så går det lite för högt och fort... Haha men jag överlevde!

Modet för hösten börjar snurra i mitt huvud också nu och snart är det dags att se över så man är förberedd för de lite kyligare morgon och kvällarna. Höstkläder är det mysigaste! En höst i Stockholm blir det i år, nu kör vi!

Om och om igen upprepar jag orden i mitt huvud medan jag snurrar nyckeln mellan fingrarna.

Men sen tvekar jag... Ditt nummer står redan på displayen men jag trycker aldrig på "ring", jag vågar inte. Jag vill inte höra din röst, jag vill inte att den ska få minsta chans att påverka mig igen. Osäkerhet. Jag ler när jag tänker på det, även om allt känns fel så ler jag fortfarande. Haha!

Det känns som om nyckeln har legat i min hand förevigt redan, jag ser det som din nyckel. Ändå ger jag den inte till dig, varför tvekar jag? Allt var ju så lätt tills du skulle börja förstöra inom mig, riva upp minnen och smärta. Jag vill bara ha kul mina sista två veckor i stan, var du tvungen att blanda in en massa djupa känslor och diskussioner i det? Var det tvunget?

Jag förvånas inte om nyckeln glider in under min hud snart, eller bara försvinner i tomma intet. Vill du ha den?

Jag vill se dig lätt igen, lätta steg, ett leende som inte döljer något. Vad hände? Kommer det här hjälpa? Hjälp mig att veta om jag ska, eller inte? Ge mig ett tecken om du vill! Hjälp mig på något sätt. Snart åker jag, vänder ryggen till och jag tänker inte se mig om på det här igen. Det blir glömt sen, ska jag då passa på innan jag åker?

Ska jag...? Ska jag inte? Vill du ens?

Idag kommer familjen hem från Finland. Innan de ska hit däremot så ska de göra ett stopp vid det nya huset i Stockholm, sen ikväll någon gång dyker de upp så jag har storstädnings dag idag. Dammar, dammsuger, vädrar och torkar golv hela dagen.

Det mötet skulle jag vilja kalla för startskottet på våra långpromenader som vi har börjat med dagligen. Med ordet långpromenad så vill jag verkligen att Ni märker ordet lång, för långt har det blivit! Haha Hej då kommungränsen, nu ska vi ut ock gå!

Lycka till på era promenader nu! Har Ni tor kanske Ni gör som jag och hamnar vid en motorstadio, eller kanske ett zoo? Vem vet! :)

Han hade lite nyheter, alltid lika kul att få höra. :) Kunde inte vänta på att få prata med en kompis efter det men kom sedan på att jag nog bara ska låta bli. Istället var jag igår och träffade en kompis jag inte träffat på flera månader, han i sin tur presenterade mig för flera av hans vänner. Hade riktigt trevligt innan jag behövde gå vidare.

Utöver det har jag hållt minst ett ljus tänt hela dagen för att hedra alla berörda av dåden i Norge. Just nu brinner fyra ljus bredvid mig här medan jag ser på en film på TV och lyssnar på regnet.

Vad är det för människor som känner så mycket hat att de tar sig till en sådan nivå att de gör så här? Även om politiker var ett tydligt mål så måste alla ha förstått att flera oskyldiga skulle bli skadade och kanske också behöva sätta livet till. Vad har hänt en människa som gör att han eller hon är så besviken på sina medmänniskor att man väljer att skada och döda andra? Hur kan det ha gått så långt... Hemskt.

Nej, det här är inget skämt. Jag var där! I flera timmar också! Helt otroligt! Haha!

Jag är lite här och var i mitt huvud idag men mår glatt. Jag tänker på massor men att vara med vänner gör mig ganska skönt trygg och glad ändå. Tack vänner! ;) Haha!

Nu står Veronica här och torkar håret så det blåser lite rött hår här och var, haha! :) Hennes kille väntar så då är det viktigt att se bra ut ;) Haha! Kanske får sällskap så jag slipper vara ensam i natt, underbart kallar vi det för!

Lite onödigt inlägg men så kan det vara ;)

Så där, nu är hon sminkar och klar. Kul att få leka med färgerna och sminkborstarna igen! Nu ska vi ut och leva livet. Eller ja.... så mycket det går, du får mina tankar till dig HELA tiden. Om och om igen så kommer jag på mig själv med att fundera på dina händer... Hm... undra om det finns mediciner mot det? :D Haha!

Jag saknar dig så otroligt mycket men du har aldrig tid för mig längre.

Efter ett par år... är det kanske dags att gå vidare då? Jag vill säga som i den där låten... att jag efter ett sekel fortfarande skulle vänta på vår tur. Men ju längre ifrån du går desto mer inser jag att det kanske är dags nu. Är våra stunder ihop över? Är de slut?

Du växer hela tiden och har så fullt upp med möten, samtal och sysslor. Snart har du säkert full koll på din ekonomi också, ge det max 5 år till. Jag vill töntigt säga att jag är stolt över dig. Även om du nu går utan mig så går du på rätt väg i alla fall. I flera dagar har jag försökt nå dig via telefon för att berätta hur stolt och glad jag är för dig skull. Berätta hur bra du är... Jag trodde att du menade det du sa i vintras... Jag ska väl lära mig att se andra än dig nu, eller hur? :) Haha du får hjälpa mig på traven lite sedan när du ändå tagit bort mig från det så länge.

Tanken på att vakna med någon som inte är du, finns inte i mitt huvud än... men ett år till så kan jag säkert det också. Var lite stolt över mig med då?     ...jag saknar dig så fullt och smärtsamt....

Har du kvar tändaren? :) Har du kvar boken jag skrev? När jag egentligen skulle överraska dig men det inte gick så bra, haha :) Det går inte alltid så bra med mig :) Kommer du ihåg i påskas? Sista gången? Kommer du ihåg hur ont jag hade? Så ont att jag inte ens kunde stanna hela tiden ut... Haha du är hemsk! :) Men nu tar alltså vår film slut här och mina eftertexter är snart slut med.

I så fall vill jag tacka dig. Jag vill tacka dig för att du stod ut med mig när jag inte gjorde det, jag vill tacka dig för alla kramar och alla gränser du har gett mig. Jag vill tacka dig för din ärlighet och jag vill framför allt tacka dig för att jag fick vara en del av ditt liv och din vardag. För allt du visade och lärde mig, jag vill påminna dig om att du är ovärderlig för mig och att jag aldrig sviker dig. Jag kommer stå någonstans i ett hörn och vänta på, drömma om, min tur.

Jag har landat i Sverige igen. Som många vet har mitt mående varit lite totalt kass, varför är däremot för många oklart och med mening också. I det här inlägget blir det inte mycket text utan bilder från mina veckor i Finland istället. Var så goda :)

Fler bilder kommer när de kommer :) Ut i solen med Er nu!

Ännu en bild utan smink eller fixat hår. Det är för varmt för allt sådant. Just nu sitter jag seriöst och försöker googla fram hur man slutar bry sig fullt så mycket som jag gör, för det börjar snart skada mig att hålla dig så här nära och viktig inom mig. Jag oroar mig mer än vad jag borde med tanke på vilken roll jag har i ditt liv, men ändå... Om jag slutar, kommer någon annan att ta min plats då? Jag har redan gett upp att lämna dig så som du står nu, bara vända mig om och gå. Det kommer jag inte att göra. Lika mycket för din skull som för min, jag kan inte bara gå när du inte är perfekt. Frågan är om du spelade för tre veckor sedan eller om allt har hänt så här fort? Jag har i alla fall en hel stor tyst skog att gå runt och försöka lösa ut det här nystanet som jag inte ens ska vara en del av. Om du bara ville ta steget och komma hit. Eller låta mig få lyssna i alla fall. Som sagt, jag saknar trappan till kapellet när du berättade lite. Jag finns här, jag går verkligen ingenstans. Det betyder inte att du ska testa mina gränser utan att du ska ta hjälp av mig! Våga hoppa så lovar jag att hålla din hand genom hela vägen till perfekthet igen, för perfekt det kommer du bli. Du bränner mig fortfarande, låt mig få hjälpa.