Feberdrömmar
När jag har feber så botar jag det med sömn och mycket (!) vätska, helst vatten. Så i eftermiddags när jag sov hade jag en så konstig dröm, antagligen pga febern. Det kändes så konstigt, även nu efteråt. Jag ska försöka förklara mig. I detaljerna från drömmen tror jag inte att det ligger något av större betydelse, jag är mer fast i känslan jag hade. Jag kan ju säga "känsliga läsare varnas", men det är inte hemskt alls. Folk dör, that's it.
I alla fall, drömmen utspelade sig i ett hus. I familjens hus i Finland tror jag till och med när jag tänker efter. Allt var mörkt hela tiden, tänk skräckfilms tema. Fast jag var aldrig själv rädd, som om jag visste att jag var bara där men inte skulle bli skadad. I alla fall, en familj (som jag var en del av, men tyvärr inte kommer ihåg vilka de var) skulle sova där, det var tydligt att de inte bodde där året om i alla fall så om vårt hus föreställde en hyrd stuga eller ett sommar boende eller något liknade kanske. På övervåningen i huset (som för övrigt är på två våningar med alla sovrum på övervåningen och vardagsrum, kök, hall, matsal, allrum och bad på första våningen) finns ett rum som vi har som förråd, det finns inget fönster där inne då det rummet var byggt av min morfar som förvaringsmöjlighet, i detta rum bodde det (i min dröm) tre bröder; en kort, en tjock och en lång (det var så jag höll reda på de). Bröderna hade ett extremt hat, jag vet inte varför men från att jag hoppade in i drömmen så kände man deras hat. I alla fall så en efter en så tog de alla familjemedlemmar och i första familjen dödades alla, inte jag. Jag träffade aldrig "bröderna" på så nära håll. Sen kom en ny familj, typ som att en level startas om i ett spel. Alla är på plats direkt, denna gången är jag lite mer med och nyfiken. Varje familj i drömmen har 2 barn, jag räknas inte, denna hade två söner. Jag satt med den ena sonen i vad som på riktigt är mitt sovrum och vi pratade. Sen sa han att det inte var någon fara, att hatet ska straffa alla utom mig. Sen kom en lång hand (tillhörande en av bröderna) och drog in honom i skuggor, rädd som jag är vågar jag inte ens gå efter för att hjälpa honom.
Jag kan ju passa på här att säga att hela drömmen är full av folk som skriker och gråter, det är som skrik i bakgrunden hela tiden, när huset ibland blev helt tyst blev jag livrädd.
Tillbaka till drömmen, den här sonen hörde jag skrika länge innan jag gick ner och såg hur mamman togs och mördades genom att de skar halsen av henne (jag tror att detta var det enda mordet jag såg, fast av bröderna såg jag bara deras händer). En massa blod, men sen kom sonen (den äldre som skrek) tillbaka, han hade som en rund typ USB-port fast rakt in i handen. Jag frågade inget och sen försvann alla och allt blod och en ny familj var på plats. Haha för Er som är trötta på läsningen så kan jag säga att detta är den sista familjen.
Hela denna familjen börjar på nedrevåningen av huset. Jag är snabb med att säga till dom att inte gå upp, att det är farligt där uppe, av någon anledning visste jag ju att de tre bröderna bodde där uppe. Livrädd och gråtfärdig satt jag mest i soffan och familjen flöt omkring runt mig och gjorde sina grejer, tänk Er typ Sims på snabbspolning; de bara gör vad de behöver och ska. sen gick den yngsta tjejen (alltså ett av familjens barn) upp och föll i trappan, död. Pappan i familjen blir rasande på mig och vill veta vad som är där uppe och jag kan inte svara honom utan stirrar bara på den döda flickan som om jag plötsligt blir mycket mer berörd av hennes död än någon annans, pappan springer upp, faller ner för trappan. Utan huvud (klassiskt Nikita, bra.... Haha) och den sista dottern för familjen och mamman skriker. Då kommer den där sonen som jag pratade med i familjen innan ner för trappan och de andra verkar inte se honom och går fram till mig och jag lovar att jag aldrig känt mig mer liten. Han sa att jag var snäll mot honom och att han klarade sig, sen kom en hand ur mörkret och tog honom igen. "Rädda de andra!" skrek han medan han försvann. Snacka om att känslan av värdelös var enorm där, men av någon anledning satt jag ju där med alla familjer och så jag gick fram till dottern och mamman och sa: "det är dags att gå nu". Så kramade mamman mig och jag lyfte upp barnet och vi gick bara ut, sen vaknade jag.
Detta har förbryllat mig i flera timmar nu. Hade jag kunnat rädda alla genom att bara gå? Varför gick jag inte från början? Jag gillar inte skräck ju? Eller kunde jag bara rädda två? Eller vad jag det goda och bröderna det onda, familjerna det neutrala? Kunde jag inte fått reda på det tidigare? Mina tankar har också gått till om jag hade någon sorts healande kraft och hade kunnat rädda fler om jag rörde vid deras skador. Jaja, jobbigt när en dröm fastnar så där.
Bilden är från filmen "A Nigtmare on Elm Street", en film jag inte sett men bilden ger exakt rätt känsla som jag hade i drömmen.
