Ska jag...? Ska jag inte? Vill du ens ha den?
Ska jag...? Ska jag inte? Vill du ens?
Om och om igen upprepar jag orden i mitt huvud medan jag snurrar nyckeln mellan fingrarna.
"Hej, jag har en sak till dig... Jag vill att du ska ha den innan jag åker."
Men sen tvekar jag... Ditt nummer står redan på displayen men jag trycker aldrig på "ring", jag vågar inte. Jag vill inte höra din röst, jag vill inte att den ska få minsta chans att påverka mig igen. Osäkerhet. Jag ler när jag tänker på det, även om allt känns fel så ler jag fortfarande. Haha!
Det känns som om nyckeln har legat i min hand förevigt redan, jag ser det som din nyckel. Ändå ger jag den inte till dig, varför tvekar jag? Allt var ju så lätt tills du skulle börja förstöra inom mig, riva upp minnen och smärta. Jag vill bara ha kul mina sista två veckor i stan, var du tvungen att blanda in en massa djupa känslor och diskussioner i det? Var det tvunget?
Jag förvånas inte om nyckeln glider in under min hud snart, eller bara försvinner i tomma intet. Vill du ha den?
Jag vill se dig lätt igen, lätta steg, ett leende som inte döljer något. Vad hände? Kommer det här hjälpa? Hjälp mig att veta om jag ska, eller inte? Ge mig ett tecken om du vill! Hjälp mig på något sätt. Snart åker jag, vänder ryggen till och jag tänker inte se mig om på det här igen. Det blir glömt sen, ska jag då passa på innan jag åker?
Ska jag...? Ska jag inte? Vill du ens?
