Snälla inte måndag än, jag är ju fortfarande kär... eller jag menar rädd

Måndag rusar mot mig. SAKTA NER! Jag hinner inte, jag vill inte. Jag är rädd för måndag. På måndag kanske mycket förändras i mitt liv, resan mot möjligheten till en privatklinik börjar. I så fall börjar nya samtal, intervjuer, tester. Skönt att min diagnos sitter still där den är i alla fall. Det är prat om avgiftning på behandlingshem, läkarhjälp och heldygnsvårds avdelningar igen. Är jag alltså där igen? En fråga jag måste svara på själv, NEJ vill jag svara. Men det är på väg, så som man känner i luften innan det blir åska. Allt bara kastas omkring mig mellan de som står mig nära, mellan mina föräldrar, morföräldrar och läkare. Jag känner mig bortglömd. Fast att få byta från allmänvården till privat skulle vara otroligt skönt! Medan alla diskuterar, samtal rings och jag körs hit och dit så kryper jag ihop. Jag vill nog inte ens vara en del av den här diskussionen just nu. Just nu vill jag bara vara en del av dig. Aaah, där kom 5åringen i mig fram igen! I wish you were here to turn darkness into light. If you were here, tonight; I'd find a million ways to say I love you, sing a million songs to make you smile. But I can't make you mine.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0