Finns det någon i hela världen som inte sviker?
Jag känner bara för att skriva av mig lite så jag skriver detta. Jag förväntar mig inte att någon ska läsa detta eftesom jag inte kommer skriva till någon eller lägga ut på t.ex. Facebook att jag skrivit.
Ibland känner man sej så otroligt ensam även om det är folk runt omkring. Skolan är hemsk, inget där är bra. Alla bara stressar och bråkar och håller på, jag orkar inte det. Ingen gör någon utan förväntar sig att alla andra ska göra allt och en viss person är jobbigare än någonsin med sin korkade logik och personens lust att bråka för bråkets skull går mig på nerverna då det varje dag går ut över mig.
Saker jag har förväntat mig bara ställs in och blir inte av. Jag vet inte hur många gånger jag har hört folk säga att man ska ha saker att se fram emot, men när allt jag ser fram emot bara ställs in om och om igen vill jag inte se fram emot något för att slippa bli sviken igen. Besvikelsen när saker inte blir av pga. korkade anledningar, tar större kraft från mig än jag har. Det sker om och om igen. J
ag tror vissa personer ljuger för mig och frågan är om det är okej att ljuga för att lugna mig för en stund för att sen skylla på något annat så det inte blir av och så blir jag ännu sämrre istället.
Som om inte allt skit i privatlivet tar hål på mig så fick jag idag redan på att skolan ställer inte lovet för att en kurs dom har GLÖMT ATT SÄGA ATT VI MÅSTE HA för att kunna ta studenten ska gå då. En 100 poängs kurs på 4 dagar? 25 timmar skola om dagen? Sen är det ingen lunch för det är ju egentligen lov.
Hur ska jag säga det till mamma? Att jag inte kommer till påsk eftersom min skola är helt dum i huvudet!? Hur säger jag det till min lillebror? Nu måste jag ställa in saker som t.ex. Boda Borg som jag har lovat honom. DUMMA SKOLA! Jag är så sjukt trött på allt, jag orkar inget längre. All min lust till allt jag gör försvinner. Vad gör man då? När det är 2 månader kvar av 3 års studier och man inte förstår hur man ska orka gå upp imorgon?
Jag skiter i studentfest, jag skiter i jobb, jag skiter i universitet studier!! Att tänka på det hjälper inget! Vad har jag för nytta av det om jag inte ens orkar lida igenom skiten tills dess? Hur gör man när man itne orkar något men vet att man måste? Hur gör man när man har blivit sviken så många gånger att man har tappat all tro på framtiden?
Allt bara kretsar runt studenten nu, men jag klarar inte stressen dit och när det väl kommer så ska jag flytta från Elina samma dag! Döda mig snälla!? Någon!?
Jag har kämpat, lett, unvikit bråk med så många och tagit mig igenom panik efter panik i en hel vecka nu för att jag trodde att jag imorgon (onsdag) skulle få göra något. Något som jag vet skulle lugna mig, något som hjälpt mig orka bara genom att tänka på det, något jag drömt om. Men vilken överraskning... Det kommer inte bli av och varför får jag inte veta.
Folk i skolan pratar inte ens med mig, hur gör man ett projektarbete på 100 poäng i en grupp som inte ens pratar med en? En fråga till: Vad har jag helt plötsligt gjort alla i hela världen!? VA!? Vad är det som alla över en natt har fått emot mig? Kan någon bara vara så snäll att förklara det för mig?
Dör inombords av besvikelser...
Ibland känner man sej så otroligt ensam även om det är folk runt omkring. Skolan är hemsk, inget där är bra. Alla bara stressar och bråkar och håller på, jag orkar inte det. Ingen gör någon utan förväntar sig att alla andra ska göra allt och en viss person är jobbigare än någonsin med sin korkade logik och personens lust att bråka för bråkets skull går mig på nerverna då det varje dag går ut över mig.
Saker jag har förväntat mig bara ställs in och blir inte av. Jag vet inte hur många gånger jag har hört folk säga att man ska ha saker att se fram emot, men när allt jag ser fram emot bara ställs in om och om igen vill jag inte se fram emot något för att slippa bli sviken igen. Besvikelsen när saker inte blir av pga. korkade anledningar, tar större kraft från mig än jag har. Det sker om och om igen. J
ag tror vissa personer ljuger för mig och frågan är om det är okej att ljuga för att lugna mig för en stund för att sen skylla på något annat så det inte blir av och så blir jag ännu sämrre istället.
Som om inte allt skit i privatlivet tar hål på mig så fick jag idag redan på att skolan ställer inte lovet för att en kurs dom har GLÖMT ATT SÄGA ATT VI MÅSTE HA för att kunna ta studenten ska gå då. En 100 poängs kurs på 4 dagar? 25 timmar skola om dagen? Sen är det ingen lunch för det är ju egentligen lov.
Hur ska jag säga det till mamma? Att jag inte kommer till påsk eftersom min skola är helt dum i huvudet!? Hur säger jag det till min lillebror? Nu måste jag ställa in saker som t.ex. Boda Borg som jag har lovat honom. DUMMA SKOLA! Jag är så sjukt trött på allt, jag orkar inget längre. All min lust till allt jag gör försvinner. Vad gör man då? När det är 2 månader kvar av 3 års studier och man inte förstår hur man ska orka gå upp imorgon?
Jag skiter i studentfest, jag skiter i jobb, jag skiter i universitet studier!! Att tänka på det hjälper inget! Vad har jag för nytta av det om jag inte ens orkar lida igenom skiten tills dess? Hur gör man när man itne orkar något men vet att man måste? Hur gör man när man har blivit sviken så många gånger att man har tappat all tro på framtiden?
Allt bara kretsar runt studenten nu, men jag klarar inte stressen dit och när det väl kommer så ska jag flytta från Elina samma dag! Döda mig snälla!? Någon!?
Jag har kämpat, lett, unvikit bråk med så många och tagit mig igenom panik efter panik i en hel vecka nu för att jag trodde att jag imorgon (onsdag) skulle få göra något. Något som jag vet skulle lugna mig, något som hjälpt mig orka bara genom att tänka på det, något jag drömt om. Men vilken överraskning... Det kommer inte bli av och varför får jag inte veta.
Folk i skolan pratar inte ens med mig, hur gör man ett projektarbete på 100 poäng i en grupp som inte ens pratar med en? En fråga till: Vad har jag helt plötsligt gjort alla i hela världen!? VA!? Vad är det som alla över en natt har fått emot mig? Kan någon bara vara så snäll att förklara det för mig?
Dör inombords av besvikelser...
