Jag hatar för en gångs skull
Jag är känd för att aldrig bli arg men nu är jag det. Riktigt jävla förbannad är jag!
På mig själv.
Jag fattar inte vad jag tänker med. Jag är så sjukt sur på mig själv att om jag var någon annan så hade jag med nöje bråkat med mig.
Varje gång jag blundar ser jag dig och det ska inte vara så!! Jag saknar dig hela jävla tiden och jag hatar mig för det också. För mycket hände i helgen och allt påminde mig om att du inte är kvar längre, och hur bra du är. Samt hur värdelös jag är i jämförelse. Hur dålig jag är, hur rädd jag är, hur låst jag är, hur nervös jag är och hur feg jag är.
Jag hatar det! Och det är jag så kom på resultatet själva.
Jag kan inte. Jag vet inte var protokollet är för hur man ska göra eller reagera så jag gör på mitt sätt - fel sätt.
Pallar inte skriva mer. Pallar inte bry mig mer. Är så trött så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Kokar av tankar som skriker mig till tinnitus, de vägrar hålla tyst så jag kan sova. Orkar inte
Hittar inte vägen ut ifrån det här.
