Nikitiitaa

Din hand stryker bort mitt mjuka hår från mitt ansikte och lägger det på plats bakom min axel, jag försöker stå helt still för att låta din vilja styra en stund till. "-Blunda" säger du tyst när du är klar med mitt hår. Vi har gjort det här förut, vi har testat och du vet att jag är lugnare när jag blundar. Jag möter din blick och håller den länge. "För säkerhets skull" tänker jag, vem vet, han kanske är borta nästa gång jag tittar igen. Hans blick lyser av förväntan och trygghet. Jag känner en våg av tillit genom kroppen, känslan får mig att le medan jag sakta sluter ögonlocken. Jag vet vad som ska hända, ändå rycker jag till när din svala hand når min kind, du gör alla rörelser extra långsamt för mig, det vet jag och du vet att jag är tacksam. Min första instinkt; att spänna alla muskler och försöka fly kommer direkt. jag hinner stelna till under din stilla hand innan sommaren räddar stunden. Du lutar dig närmare mig samtidigt som en varm sommarbris för med sig din doft den sista biten mellan oss. Jag blundar fortfarande och blir påmind om att det är du, det är tryggheten jag är med. Jag känner hur du ler när du känner mig slappna av under din beröring. Sakta börjar dina fingrar röra sig över mitt ansikte igen. Över svullnaden på min käke, toppen på min näsa, du rör min panna, mina kinder och ömmare än någonsin så känner jag dina fingertoppar mot mina varma läppar. Jag vågar knappt andas. snart känner jag din hand mot min hals, dina fingrar leker med håret vid min nacke och jag hör dig skratta till. Jag tvekar en sekund innan jag bestämmer mig för att öppna ögonen, när jag ser ditt varma leende som spridit sig öve hela ditt ansikte kan jag inte låta bli. Jag tar den sista metern mellan oss i två korta steg och lägger mina armar runt din nacke. Medan mitt huvud ligger mot din övre bröstkorg känner jag dina händer leta sig under min tjocktröja och smeker min rygg mot mitt linne. "Det där gick ju ganska bra" mumlar du efter en stund. "Mmh" är allt jag kan få fram som svar, min röst är inte stark nog när du är så nära. Sedan backar du. Jag vill inte släppa men du backade bara ett steg. Med sin hand under min hacka tvingade du mig att möta din blick. "Nu läser han mig igen" tänkte jag och höll tillbaka en suck. Jag hatar när du vet exakt vad jag tänker på. Mitt i mitt hattänkande kände jag ett par läppar möta mina, i chock stelnar jag till igen och du backar. "Förlåt" säger du. "Nej! Nej, inte förlåt. Det var bara... äh" svarar jag så fort att jag snubblar på både ord och bokstäver. Du ler, om det är åt min klumpighet eller att jag fortfarande är så tagen av din närvaro det vet jag inte. Sen är dina läppar där igen. Den här gången är jag inte rädd. Jag möter dina läppar med säkerhet och nyfikenhet, du tolkar det som att jag är redo och jag känner hur du särar dina läppar. Mina läppar följer dina rörelse och mitt hjärta slår så hårt att jag får ont, fast jag vet att din mage pirrar otroligt mycket den med. Jag känner din varma doft i min mun, medan mina ögon tåras för min puls är så hög och mitt hjärta slår på tok för fort. När din tunga rör min skjuts ilningar av välbehag genom min kropp. Allt gott har ett slut och så även det här. När du håller sina armar om mig en kort stund senare vet jag att du är otroligt underhållen över hur min andning påverkas av dig. Du älskar att ha den effekten på mig. Vad du inte vet är att jag är fullt medveten om pirret, fjärilarna, lyckan och svävandet som du kände... Jag vill be en bön om att få ha dig för evigt men har man rätt att vara så självisk? Borde man dela med sig när man hittat något som är så här tryggt och vackert?